R.I. P min käre, älskade pappa

Ibland så tar livet vändningar som man inte alls har tänkt sig. Det här skulle inte hända nu, inte än, men ändå så händer det. Ett samtal som vänder upp o ner på allt. Vakande dagar och vakande nätter innan ett liv plötsligt tar slut.

Min pappa finns inte längre hos oss och allt gick så fort. Det är svårt att fatta, svårt att ta in. Så jobbigt men ändå så skönt att han slapp lida. Vi fanns där och alla runt ikring var helt fantastiska.

Det där med kostplaner och viktnedgång känns helt plötsligt oväsentligt. Efter många långa timmar på ett sjukhus så kändes ett par glas vin och 200 gr mjölkchoklad helt plötsligt helt rätt... Viktnedgången blev inte den önskade men vem bryr sig? Min pappa fattas mig!

I torsdags hände det, i lördags gick han bort. Idag har vi planerat begravning. Allt går i ett, i ett, i ett.

När jag kom hem idag ville jag bara ut o gå med musik i mina öron, musik som vi valt till min pappas begravning. Då kom tårarna på allvar. Jag o Lexie o Spotify i lurarna, då kan jag slappna av.

Jordbegravning, då krävs bärare. Hur ska vi hitta 6 pigga och raska bärare? Jag skäms för att erkänna att jag bara tänkte på lämpliga män! Det var min mamma som ställde frågan, varför inte jag o min syster? Ehhh, kan tjejer bära? Jag skäms, det är klart att de kan! Vi är dessutom vältränade o starka, varför tänkte jag inte på det? För att jag aldrig sett det förut såklart. Hur gammal är jag egentligen? Eller så har jag (tack o lov) inte varit på så många begravningar.

Det här är min älskade pappa, på sin älskade Grålle, på sitt älskade barndomshem. Det är så jag vill minnas honom i mitt hjärta, det är här han trivs som bäst.

 

Skickat via Blogsy